Sparat under: Trams
Tar en paus, på obestämd framtid från detta.
Sparat under: Trams | Etiketter: Gymnasiet, IB, International Bacceularate, Söderportskolan
Alltså, de närmaste tre åren ska jag gå IB. Och fan, vår klass är ju faktiskt helt okej.
Faktiskt.
L.A.X. Startar med (legenden) DMX, ett sätt för Game att visa hur attraktiv han är nuförtiden för andra artister. Han kan få en så stor rappare som DMX att vara med i introt och outrot, utan att han ens rappar! Och om inte det är ett sätt för Game att visa hur stor han är nuförtiden vet jag inte vad, det är nästan mer ett statement än något annat. Öppningslåten (L.A.X. Files) består av en enkel pianoslinga, ett enkelt beat, random sångare i hooken och såklart Game.
The Game har ända sedan förra skivan (Doctor’s Advocate) varit en av mina favorit-rappare, mycket på grund av att han är en av gemets absolut skickligaste rappare. Trots hans helt uppenbara avsaknad av intelligenta texter och hans patetiska försök att starta beefs. HAN VILL BEEFA MED JIGGA! Hybris deluxe.
Att han då tar med Nas, den rapparen som vart med i en av gemets största beefs någonsin (mot just Jay-Z) berättar för mig det faktum att han numer anser sig vara en av de största. Under skivan omger han sig av artister som Lil’ Wayne, Ice Cube, Raekwon, Travis Barker (f.d. Blink 182), Keyshia Cole m.fl.
Game är ett namn numer.
Men, trots alla förutsättningar når inte Game hela vägen fram. För när man har en skiva med sjutton låtar (nitton med intro & outro) ska skivan vara någorlunda jämn, den ska inte vara en berg och dal-bana. För visst kan man göra briljanta skivor som har mer än femton spår, Lupes “The Cool” är ett bra exempel från det senaste året. Och alla dippar blir nästan deprimerande när jag kollar igenom mitt musik-bibliotek och ser allt han släppt innan skivan för att sedan ta bort dem (Superman, Big Dreams osv).
Men så finns det ju höjder, såsom Money, Game’s Pain, Letter to the King, My Life och Let Us Live. Framförallt Let Us Live som är helt jävla fantastiskt, allt Chrisette Michelle rör vid är guld. Åtminstone allt jag hört med henne.
Men för att ge L.A.X. ett betyg är den en klar sjua. En bra skiva helt enkelt, men inte lika bra som Doctor’s Advocate. Som f.ö. är helt jävla fantastiskt, den också.
Tog en sådanadär partikompass som var postad på Loading.
“75% Röd75% Vänsterpartist
70% Sosse
63% Miljöpartist25% Blå
27% Folkpartist
24% Centerpartist
23% Kristdemokrat
17% ModeratÄsch, vad blå jag blev
“
Sparat under: Musik | Etiketter: A Milli, freestyle, Hiphop, Jay-Z, Jockin' Jay-Z, Kanye West, Killer Mike
Ibland blir man rädd för sig själv, som när jag minuter efter att jag jämfört “Jockin’ Jay-Z” och “A Milli” upptäcker den första freestylen av “Jockin’ Jay-Z”. Killer Mike!
Bra skit.
Sparat under: Musik | Etiketter: A Milli, Hiphop, Jay-Z, Jigga, Jockin' Jay-Z, Kanye, Lil' Wayne
Ibland tänker jag, ibland. På saker som vilken av Dennis Bergkamp och Thierry Henry var störst, vilken Ben & Jerry’s-glass som är godast eller om det finns någon Gud eller liknande i universum. Idag undrade jag vilken av “A Milli” och “Jockin’ Jay-Z” som är tyngst.
För de är ju båda två av samma art, det både hör man och förstår man. Jigga ville ha en egen “A Milli” inför The Blueprint 3 och bad Kanye att firra det. Kanye firrade det, även ifall jag hade föredragit att “Jockin’ Jay-Z” loopats över hela låten. Så att de två orden verkligen blivit en del av beatet. Men den duger som den är, och Jigga gör verkligen inte en besviken.
Vilken gillar du bäst?
Vilken sommar det har vart, hihi.
The Premiership har äntligen börjat, och på vilket sätt?
Med Samir Nasri som gör mål efter fyra – jävla – minuter i hans Premier League-debut. Det kan inte sägas för många gånger, Le Boss är ett geni utan dess like.
Novel är en av de mest intressanta rapparna jag har hört på länge och allt tack vare en Coldplay-remix.Kolla
Kolla in hans MySpace; www.myspace.com/novelmyspace
Rader som “This must have been like Heath Ledger felt before he paid his last rovers and the cars that he dealt or so” är int. +1 i min bok. Och så har han gjort en låt med Talib Kweli, där Talib inte suger.
Skrivet på loading. se ungefär igår:
“Alltså, Cube har egentligen aldrig vart en favvo hos mig. Det han gjorde med NWA kommer jag alltid att hatälska och det han gjort som soloartist kan jag inte direkt bedöma. Att då få höra en skiva med honom 2008, cirka 20 år efter Straight Outta Compton, är för mig bara en bekräftelse på att hans bäst före datum är passerat sedan länge. För visst har han intressanta idéer till låtar (Hood Mentality, Cold Places, Thank God) men beatsen och hans sätt att rappa på (som jag har oändligt svårt för) går inte hem hos mig överhuvudtaget. Att han sedan tar med sådana som “Doughboy” visar bara prov på dåligt omdöme.
Men det enskilt största problemet tror jag är det faktum att han vill vara så nu-tid att han letar upp riktigt feta beats (läs; Get Use To It) när de inte passar honom på något sätt. Att The Game äter upp honom så det blir pinsamt visar hur dålig han är på att välja beats (fast jag hade inte sagt nej till en Game-version av låten på L.A.X.). Den Cube jag gillar är den som använder sig av den lite lugnare sortens beat där han rappa (Today Was A Good Day) som han gör i “Stand Tall”. Fast som sagt är min kunskap om Cube i stort sett obefintlig.
Men Cube kan ju faktiskt det här med lite snabbare beats. Han har helt enkelt blivit gammal.
Synd, men inte alls överraskande när jag tänker igenom det.”
Idag, har jag med lite mer kött på benen bara kunnat hålla med mig själv. Raw Footage är verkligen ingen höjdare. Cube rappar på ett sätt som jag har oändligt svårt för att uppskatta, beatsen är av standard mall 1A (beats från södern ska det sägas) men samtidigt är det något med det Cube säger som jag vill uppskatta.
Synd att jag inte gillar hur han säger det, för det han säger är allt som oftast väldigt vettigt.
Fredrik H återupptar ett försök till bloggande, bloggande där det huvudsakliga temat är musik. Men som ibland får för sig att ta upp spel, kläder och film. Typ.
